1. Blodsvept

Täckt i ett mönster spräckligt
Som svartnade fåror vid klippans kant
Vredens ande mina ögon bestänkt
Våldets väsen mitt sinne nu dränkt

Krossar skallar, sargar ben
Sköljer min själ, tvättar den ren
I ett raseri, en storm av förlust
Jag ylar, förtär livets lust

Blodsvept från slag till slag
Tusen jag dräpt
Blodsvept

De ropar, bedjar sin gud
Då jag sänder dem hädan
Kan ej stoppas, jag hugger mig fram
En blodstorm yrar i slagfältets slam

Blodsvept från slag till slag
Tusen jag dräpt
Blodsvept

Korpars mat, ulvens föda
Marken täcks av stympade döda
Bäckar nu bli en vansinnesflod
I en extas av fiendeblod

När allt är slut, striden förbi
Jag bindes, fängslas med bojor av stål
Men då krig nalkas, kedjor må falla
Då hornets ton till drabbning kalla

Blodsvept från slag till slag
Tusen jag dräpt
Blodsvept

2. Ett Folk Förbannat

Vi klöser
Vi klättrar
Vi klänger oss fast
Sargar, biter
Blöder dess skinn

Världsbestens eviga gång
Människans vandring, inte så lång
Då hon skakar berg, bojor falla
Det vilda stiga
De jubla alla

Vi klöser
Vi klättrar
Vi klänger oss fast
River, sliter, skär i dess kött

Världsbestens eviga gång
Människans vandring, inte så lång
Då hon skakar berg, bojor falla
Det vilda stiga
De jubla alla

Vi hugger
Vi stryper
Vi klänger oss fast
Fängslar, hatar, bränner dess jord

Den morgon råder då vi ej vandra mer
Den dag kan skymtas då slutet sker
Den afton kommer då allt har stannat
Den natt nu nalkas, ett folk förbannat...

Vi slickar
Vi tuggar
Vi klänger oss fast
Förtär, sväljer, förgör dess prakt

Vi klöser
Vi klättrar
Vi klänger oss fast
Sargar, biter, blöder dess skinn

Världsbestens eviga gång
Människans vandring, inte så lång
Då hon skakar berg, bojor falla
Det vilda stiga
De jubla alla

3. När Jättar Marschera

Bland moderträd och dystra snår
Något trampa med tungaste steg
Snart eka ett mäktigt vrål
Nu flyr både modig och feg

Nu jättar vandra, skaka mark
Åskviggen slå och stormar samlas

Fäller furor och skakar bark
Domen falla, glaciärers makt

Eldjättar frusta flammors hav
Dovt grymta hrimtursars rad
Skogens troll och resar i trav
Fly för jättarnas marsch

De bär fram på vindens vis
Över fjäll, urskog och evig is

Tills de nått till människors marker
Då frigörs, glaciärers makt

Eldjättar frusta flammors hav
Dovt grymta hrimtursars rad
Skogens troll och resar i trav
Fly för jättarnas marsch

Frusen vidd med monument av stål,
de smulas ner av kylans tand
Haven skölja bergens vägg,
människobarn gråta oceaners salt
I stormens öga under ske,
där allt ligga tyst nytt liv ta över
När jättars marsch nu kommit loss,
det nyas början men slutet för oss

Inget minne, ingen tanke, ingen själ

4. Mordminnen

Mördaren han bodde i ett torp
Lynnet mörkt som fjädrar av korp
Butter och ensam med mord i sinnet
Ett dussin dråp, han njöt av minnet

Mord i minnet

Han vaktar, han spejar för sina lamm
Hatets ande i honom stigit fram
Vid vägars kant, vid stigars fåra
Fylld av slakten, törstig att såra

Under oväder blott han slå nu till
När allting är stängt, han äta vill
Då fångar han mångens nära och kära
Deras kött till den mörkes ära, förtära!

Sina verktyg han putsar väl
Med dessa han sticker ihjäl
Torka, vira, slita, riva
Han kan sin konst, han grina

Mord i minnet

Hans ben snart brinna i eldars hav
Hans straff, han veta, en hetaste grav
Där han då plågas underjord
För sina dåd, för minnen av mord

5. Rösets Kung

Det red en rövare i snårig skog
Han sårad flydde, blödande nog
Med knektar på jakt, hack i häl
Över fornrösåsen, den kände han väl

Då mörkret tog en skepnad stor
Det brakade i berget där jättar bor
Allting då skett enligt rövarens plan
Över åsen man rider bara om dan

Jätten bjöd, när han stigit ur sitt kummel
På faslig död, de väckt ett forntidsväsen
Marken låg röd, när gryningen nalkats
Där människoson krossats av rösets kung

Då hörde han skriken ur knektars trut
På backen de mötte ett långsamt slut
Tjuven han rymde med blekvitt hår
Men aldrig han mera till åsen går

I natten de må vandra som rösens gastar
Rövarens hingst nedför stigen hastar

Jätten bjöd, när han stigit ur sitt kummel
På faslig död, de väckt ett forntidsväsen
Marken låg röd, när gryningen nalkats
Där människoson krossats av rösets kung

Tjuven han rymde med blekvitt hår
Men aldrig han mera till åsen går

6. Skövlarens Död

I torven jag låg med mordisk brand
Under mossan bland bergens sand
Lerad och täckt griper spjutets skaft
Genomsyrad av urgudars kraft

Besmyckad och döljd med kvist och lav
Jag lyfter min kropp ur skogens grav
När bytet nalkas på åsens brant
Inget ljud när jag krypa mot stigens kant

När nattens vålnad av skogen gjorts fri
Från skuggor jag resas med ett vansinnes-skri
Skräck nu fryser fiendens röst
Då spjutet spräcka, tugga hans bröst

Skövlarna dö, en efter en
Jag hänger deras huvud på trädens gren
Där de stirra fulla av häpnad
Ånger i blick vid asfåglars skepnad

På hällen jag sprider ben och tarm
De blir nu mat för skogens garm
Jorden nu sluka deras kraft, deras låga
Så att deras ätt ej hit mer våga

Makt nu viska i höstlövens sus
När lundar ånga av rodnadens ljus
Då vandra jag ner under rotens gång
Då skogen i frihet sjunga sin sång

7. Skogsdotter

En gång jag foro som en modig ungersven
Jag vandrade skog, jag besökte bygd
Då tog jag mitt bröd, stockar då fälldes
I djupaste skog, forslades till brukets eld

Vi togo brännvin vid bäckens ström
Av ruset vi sjungo, skröt om bragd och täljde fläsk
Natten kom i fullmåns sken
Ingen vind, inte rördes en gren

Huldrans Gång
Eldens Sång

Då sutto jag vid elden ensam
Huttrade i slutsommar natt
En skugga blott jag såg nu nalkas
Bland furors kvist, runt björkars spiror

Huldrans Gång
Mot månen en skymt
Eldens Sång
Silver mot blekvit hy

Hennes bryn så mörkt
Med stripigt klängande hår
Ett tredje öga som ormens blott
Hennes anlete förgyllde

Hornkrönt hon smög
Som en skugga av stjärnestoft
Hon mig smekt
Viskande, klösande nu red

Då jag vaknar ur min slumran
Med brännmärkt skinn
Ett minne blott vår vilda lek
Ur ett drömmars kväde

Denna skogens dotter, såg jag aldrig mer
Ack, ingen min förkunnelse tro
Men bland urträds skepnad evig
En gamling han få sin sista ro

Natten kom i fullmåns sken
Ingen vind, inte rördes en gren
Jag slumrade in, mossan mig tog
Hennes mark jag vandrar, sen jag dog

8. Häxbrygd

Högst uppe bland snåren på hällens kalla stormiga topp
Där en ilsken kärring i en kylig mörk grotta alltid bott

Följer smygande tass och springande fot
En natt av lömska dåd

Själar svarta som sot
Vandrar för nattligt blot

Hon röster förnimmat i träd och vind,
viskan av furor, sången av lind

All vandra från denna vida bygd
För att smaka kärringens häxbrygd
Hon givit vit eld ur brunnen djup,
kom hit nu främling ta dej en sup
Själar vandra för nattligt blot,
ett glömt mordiskt hot

Själar svarta som sot
Vandrar för nattligt blot

9. Två Ormar

Två ormar jag skådat i tjärnars spegling
Krälande som en i kallaste ljus

Mot månens gång nu steg denna hägring
Andar betraktade i svampens rus
Urgudars väsen och verklighet vävas
Mina ögon, min själ av synen nu kvävas

Då ryter ormar som horn nu dåna
Fradgar av sanningars kväde

Tvillingmasken min kunskap håna
Blottar sin tidlösa vrede
Runt mig spänns nu dödens ring
Början och slutet av alla ting

Jag såg världar rasa
Falla bland stjärnors stoft
Slukas i dolda rymdars tjära
Befruktade i mörker som evigt tära

Bevittnade dess vilda dans
Allt det som evigt vandra
I en ring av dödens ljus
Föddes dess ändlösa anda

Då ryter ormar som horn nu dåna
Fradgar av sanningars kväde

Tvillingmasken min kunskap håna
Blottar sin tidlösa vrede
Runt mig spänns nu dödens ring
Början och slutet av alla ting

10. Fanskapsfylld

Som en evig vålnadslegion
Marschera mot fiendebygd
Dessa vrålande marodörer
Hatets, dödens aktörer

De skövla by och stad
Förintelse i högsta grad
Vartän de trampa, krossa
Sjunga en mörk sång i blodig frossa

De stiga våra åkrar, skogar, illa i sinnet
Hör nu vreden i askan, i minnet
Stilla ligga våra sädlösa land
Igen nu gripits svärdet i hand

De skövla by och stad
Förintelse i högsta grad
Vartän de trampa, krossa
Sjunga en mörk sång i blodig frossa

Törsten och hungern, den ha inget slut
Ändlösa förråd av kött och krut
Ursinnes eldar, som drakar blåsa
Dödens andar, mätta, flåsa

Blinda till orden av härskarnas gräl
De sliter istyck, de hugger ihjäl
Sotets och benmjölets lögner de sjunga
Med en fanskapsfylld, tjärad tunga

De skövla by och stad
Förintelse i högsta grad
Vartän de trampa, krossa
Sjunga en mörk sång i blodig frossa

11. Midvinterdraken

En eld över vinterns himmel
Drakens svans en bister glöd
Så fallit, bränt
Korsat nordens skyar
Förintelsens vak förkolnad mark
Där den red
Den brände fä, den brände träd

Brända lik och förkolnat kött
Svart ligger jordar
Rykande, döda
Människors gårdar
Den spy sin tjära
Eld, frätande galla
Krälar sig runt i dråpets lusta
En natt då riken falla

Ve draken, ormars orm
Ingen sett maken till gudars storm
Midvinterdraken

Ur vinters kyla då draken gled
Det mindes man i släkters led
Den dök i jorden, begravd där ner
I stålets sjö, den allt nu ser

Då den dök, slukades av jordens andar
En gåva av stål ur sjön då steg

Ve draken, ormars orm
Ingen sett maken till gudars storm
Midvinterdraken