1. Väktaren

(инструментал)

2. Att Döda Med En Sten

Att döda med en sten

Från snårens och trädens mörkaste skugga
Jag smyga fram för att dödligt hugga
Han hör mig löpa, skräna då jag rusa
Hat, blod, ilska i öron brusa
Ögon vidgas, i vrede knogar vitna
En dödskamp nu börjat mellan själar slitna

Dödskamp!

Kroppar möts hatfullt i gryningens glöd
Lukten av svett, rädsla, förakt och död
Vi brottas vi strypa, klösa, falla
Dödskamp över rötter i leran kalla
Glömskan höljt, var jag ond eller god
Jag biter en arm, smaken av blod

I hettan av strid mitt blod nu rinna
Han skriker sin seger, min hand då finna
Den vassa stenen med ädel form
Hämndens gud för mig där lade

Ta mig, höj mig
Slå den sade
Ta mig, höj mig
Slå den sade

Så börjar nu hans straff, mitt öde
Krasar skallen, stenen röde
Genom en ridå av flammor allting vända
När jag nu honom till avgrunden sända

Ögon fyllda av förlust så bleka
Döden jag kallar utan att tveka

3. Ormfolk

I svart och grått ett hackigt mönster
Solen skiftar, i konturen fönster
Budskap, stigar till de andras värld
Upp på ytan den visar sig
I dess former de betrakta mig
Blixtens barn då hittat hem

Beundra nu dess sanningstecken
De svarta, grå och vita strecken
Man kan ju där kort beskåda
Jublande kalla på dem som råda
Blicka in, se och höra
Gudar, världar, visdom röra
Se i formen, jordens, skyars dans
En stund av enighet och starkaste trans

Ormfolk... Ormfolk!

Den som vill oss äga, dig alltid hatat
Då vi så envist dig, ristat, skrapat
Munnar talt, i eoner de sjungit
Evigheten genom oss då rungit
Det glömda höljt, dolt i sång
Du alltid pekat mot solens gång
Ur avgrundsmörker i ljus beklätt
Då vi gått vilse du visat oss rätt

Du bitit oss genom tiders flod
Vi har din ära i vårt blod
Ditt söta gift i mig strömma, brusa
Likt viskan som i löven susa
Vi är ditt folk, du vår flamma
Den plats vi kommit från, den är den samma
Ormens form och gudars sätt
O du mäktiga ande av jordens ätt

Ormfolk!...
Vi är mordfolk!...

Vi är ditt folk, du vår flamma
Den plats vi kommit från, den är den samma
Ormens form och gudars sätt
O du mäktiga ande av jordens ätt
Ormfolk!

Vi är ormfolk!

4. Grenars Väg

Då andar visat mig en grenars väg
Upp längs stammen av världars träd
Såg människans födsel och rasers död
En sång ur roten så här den löd:
"Vi är inte de första som gått
Inte de sista som jorden sått
Ur forntids dunkel lät trädets kväde
Nu nådde den mig i all sin vrede"

Människobarn
Se dig om i skuggors land
Människobarn
Sveket kan komma från broderns hand

Fåglar jag såg längs fornträdets kvistar
Vassa näbbar, mina lemmar ristar
De flockas, hopas, skräna
Livsblod stammens fåror rena
Roten törstig, mitt blod nu dricka
Andars mun en sanning skicka:
"Vi är inte de första som gått
Inte de sista som jorden sått
Ur forntids dunkel lät trädets kväde
Nu nådde den mig i all sin vrede"

Människobarn
Se dig om i skuggors land
Människobarn
Sveket kan komma från broderns hand

Då andar visat mig en grenars väg
Upp längs stammen av världars träd
Såg människans födsel och rasers död
En sång ur roten så här den löd:
"Vi är inte de första som gått
Inte de sista som jorden sått
Ur forntids dunkel lät trädets kväde
Nu nådde den mig i all sin vrede
I all sin vrede"

5. Forsen

Forsen!

Fingrar bleka klösa laven, slita
De sprättar, river, blottar sten och klippa
Naglar svarta i spillror tärs, slipas loss
När han dyker in i mönstret, stenens svarta fors

Han gräver ner mot bergets kärna
Han slinker in i springor, halkar
Isande vatten han ur sprickor dricka
Kalk och järn från stenar slicka

Vid en strand så kall och dunkel
Årtusenden den resande vilat
Djupt i hålor utan endaste ljus
Blott ett ljud, den svarta forsens brus

Han vadar i skenet av underjords eld
Den djupa floden, den ha ingen källa
När tiden tappat sin lögnfyllda gång
Ses en vandring i visdom oändligt lång

Vid en strand så kall och dunkel
Årtusenden den resande vilat
Djupt i hålor utan endaste ljus
Blott ett ljud, den svarta forsens brus
Forsens brus!

Framför ses en skugga längs vattnet vandra
En rygg så tärd och böjd av kunskap
Då han nu den andre i djupet fått fatt
Med sig själv han då vid forsen satt...

6. Vid Häxans Härd

Jag låg på jord så svart, så kall
Vid en sprakande eld, vid häxans härd
Drycken jag svalt, den stank av död
Vid en sprakande eld, min första färd

Min kropp då skingrats
Kött och ben
Min skalle i vatten
Sköljdes ren

I eldens dans hon djuren härmat
Snart ur skuggor andar svärmat
En het våg min själ nu klöste
Då visdomsandar mig upplöste

I en ström av mörker och kyla
En evighet mitt sinne låg
Utan kropp, utan vilja
En annan verklighet då jag såg

Min kropp då skingrats
Kött och ben
Min skalle i vatten
Sköljdes ren

När jag återvänt jag fördes samman
Kropp och själ nu blivit ett
Med tankar djupa och visa dåd
Ty sanningsgåtan jag nu sett

När jag återvänt jag fördes samman
Kropp och själ nu blivit ett
Med tankar djupa och visa dåd
Ty sanningsgåtan jag nu sett

Min kropp då skingrats
Kött och ben
Min skalle i vatten
Sköljdes ren

Ord kan ej förtälja
Bilder intet förklara
Häxans eld och en första natt
Då jag hört andar tala

7. Myren

Ett träsk en sumpmark så långt så ändlöst
Mina ögon kan ej tro
Fötter sjunka i gräsligt vatten
Knän nu täckas, skjortan suga
Kylan sprids, långsam svart
Torven tung, ingen värme
När foten stiga, vinden bita
Kölden tvingar foten åter ner

Ingen fast mark finns att skåda
Dessa mörka vatten mig nu täckt
Myr och mossa och köld här råda
Den klibbar fast i andens dräkt
Gråa träd, torra döda
Kvistar gamla stretar upp
Som stilla blixtar mot skyn här ritas
De står, betraktar då jag vandrar förbi

När jag nu nått kärrets kärna
Kan ej mera finna vägen bort
Ingen stig hemåt att hitta
De döda träden stirra blott
Till sist jag tar min yxa
Lyfter blicken i förakt
Vita kvistar, grå bark den tuggar, spräcker
Jag fäller dem i den gröna mossan så våta

Mäktiga pålverk ur träsket stiger, visar sin form
En sista flamma fyller min kropp
Med den bygger jag mitt bleka hus
Yxa och man nu äntligen vila
Här står att ses en praktfull borg
Med torn av stockar eviga, hårda
Som nu stigit ur myrens sorg

Här står att ses en praktfull borg
Stockar som nu stigit ur myrens sorg

8. Stjärnors Mjöd

Djupt i skogen fränder samlats
Mjöd av stjärnestoft vi bryggt
Runt mig alla festa, drömma
Denna syn jag aldrig glömma
I regnet jag såg den komma
Den steg så långsamt ur tjärnens djup
Ett vått ljud, suckande tungt
Spretande, knotig och grå

Alger och vatten, lera och slamm
Tjärnens smuts från vidundret rann

Det var kanske en fot, en extremitet
Som i mossan slappt då trampat
I skymning ett dussin ögon tändes
Ofattbar kyla dessa blickar spred
Formen ohygglig, en sanslös kontur
Dess gälar fladdra, i munnar det vina
Klagande sorgfyllt sin avbrutna dvala
En raspig ton från dess halsar steg

Alger och vatten, lera och slamm
Tjärnens smuts från vidundret rann
Förbannelser i dess läte kvida
I mina öron, i mina minnen de svida

Besten denna mig på flykt då tvingat
Jag löpte vilt genom skog och snår
Dess mardrömsläte i skuggor klingat
Gnolat, viskat, hånat mina sår
Slingrande armar överallt de räckas
Den mörka jätten endast jag sett
Skepnaden evigt mot stjärnor sträckas
Guden ur djupet och bortom allt vett

Alger och vatten, lera och slamm
Tjärnens smuts från vidundret rann
Kunde ej trotsa, rädslan då vann
Den natten jag sprang, jag sprang, jag sprang
Djupt i skogen fränder samlats
Mjöd av stjärnestoft vi bryggt
Runt mig alla festa, drömma
Denna syn jag aldrig glömma

Alger och vatten, lera och slamm
Tjärnens smuts från vidundret rann
Kunde ej trotsa, rädslan då vann
Den natten jag sprang, jag sprang, jag sprang

9. Mask

Ur jordens mörkaste vrån du krypa
Gömd från allt som i ljuset vågat visa sig
Glömd och dold du ligga och vänta
På en stund då allt är förlorat

Då svek och ångest på ytan stiga
Du kräla upp ur ditt smuts och hat
En mask du är ur tidlös kyla
En larv av mörker, i dess falska form

Nu timmen har kommit för att krypa fram
Med iver du lukta på ditt offerlamm
Lögnaren med sin utsträckta arm
Bedragaren ur alltets tarm

Förtärande ande som spyr falska ord
I en litani av ondska, hat och mord
Dina dåd fördärvet hit nu bringar
Som tänder vassa i otaliga ringar
Glupskt du tuggat, gnagat, malt
Ett avskum ur mörkret, blött och halt
Förfärligt väsen med mänsklig skugga
Med hunger ändlös du själar tugga

Nu timmen har kommit för dig att krypa fram
Med iver du lukta på ditt offerlamm
Lögnaren med sin utsträckta arm
Bedragaren från alltets tarm

Nu sprider du din bittra säd
Vandrar vidare i släkters led
I avskred och vrede, din sort ju frodas
För du blir tusen i en hatande hjärna
Du ditt odjur från ondskans kärna

10. Ylaren

Fylld av rödaste vrede och eld
Mitt skinn nu spruckit, slitits
Vreds så avigt, då hungern kom
Det gråaste vargaskinn nu mig beklätt

Först jag jagat, följt och nosat
Sprungit vilt över rot och sten
Jaktens hets allt som funnits
Den fyllt mitt hjärta, översvämmat min själ

Ylaren! Ylaren!
Ylaren!
Ylaren! Ylaren!
Ylaren!

En ragg nu täckts av blod och flisa
Då kött nu visats måneljus
Ulvkäft druckit den mörka floden
Som ur ådror sköljt, skummat fram

Ylaren! Ylaren!
Ylaren!
Ylaren! Ylaren!
Var den än ylar, den fruktan sår

En tjärn så kall i mörkret jag funnit
Dess vattens svalkande på tungan salt

En tjärn så kall i mörkret jag funnit
Dess vattens svalkande på tungan salt

Vid rodnad vakna jag hungern sinad
Vid mörkrets tjärn vid världars kant
Jag ylat, jag ätit glupskt jag slukat
Döljer mig i lammens flock
Ylären!

Ylaren löper, den törstar rött
Ylaren äter ande och kött
Ylaren smyga bland kvistar och snår
Var den än ylar, den fruktan sår

Ylaren löper, den törstar rött
Ylaren äter ande och kött
Ylaren smyga bland kvistar och snår
Var den än ylar, den fruktan sår

11. Outro

(инструментал)