1. En Sista Litania

Ett tusende år av hat att regna likt ett livselixir
När nidingars band har upplösts
När urgammal jord har kluvits itu

Varde blod, varde eld, varde död

Den brännande solens skördegång fäller regent,
i högmod krönt
Den vredgade jordens fauna störtar dess
narr, smyckad i guld

Varde blod, varde eld, varde död

En sista litania ekar högt vid de skamlösas härd
Märkta, plågade och brända mottaren sista,
glödgad fällande dom

Från blodsbestrukna strupar
Från askgrånade händer
Djupt ur ruttnande märg
Mot etterdränkta famnar

Varde blod, varde eld, varde död

En marritt mot tidig skymning,
en invit till nattens sista dans
När balen är över,
plågas gäster i middagshettan med bly i sitt bröst

Varde blod, varde eld, varde död

I ett högstämt kätteri smädas nu de arvlösas lott
En trehövdad död för dörren

Varde blod, varde eld, varde död

Varde liv, varde död

2. Från Stormens Öga

En stilla storm över den svedda jorden
Där stålet svept just utan nåd
Ett vittrande regn sköljer synd ur marken
nu vajar blott en fältskärs standar

Bland askan från nedbrunna facklor vilar
mantal högt likt den offerrök...
... som stiger mot himlens rymd

Ett monument över vunnen slagmark
När lien skaldar om dess gång
En ode över ett gravfäst öde
Från stormens öga, ljuder rent

En sista spjutsång har skallat
Bland dem ledda i fasa och i dom
Ett otal av sköldar som har splittrats
Ett otal, de skrien som har kvävts

Ingen beträder den jord som ska fylla
Dessa öppna och varma sår...
... som ska brinna in till gryningstid

Utan värn, i ett töcken
Faller sista garden, i saktmod
En febervandring mot en gapande avgrund
Många fasor, blott en dom

Ett monument över vunnen slagmark
När lien skaldar om dess gång
En ode över ett gravfäst öde
Från stormens öga, ljunder rent

3. Isolation

When friend and enemy consolidate
covenants are broken
Treachery erases all, if it ever was
A deception that wrecked the idols,
layed cities waste and brought
sanctuaries to desolation
Isolation found it's offering
and consumed all abundant and old
With a nucleus burnt our fate is forseen
The sufferer fell with fiends
and altered amongst shades
He became his own people

Isolation – the breaking of bonds, a distant beckoning
Salvation – the womb of rebirth, foul and sickening

The antagonist needs not yeld
nor answer or follow
Yet them of abhor became his rulers
By emnity forced to embrace plauges and pestilence
Forced to walk in contrary to heralds

The cure should be simple,
find the core and smoke it out

Seek the heart and putrid flesh
shall preach no more
When the bridge collapsed
upon your sons and daughters
Whatever awaits is welcomed with open arms

Isolation – the breaking of bonds, a distant beckoning
Salvation – the womb of rebirth, foul and sickening

4. Hels Vite

Ärren som skimrar i glödande rött belyser
vårt samvetes pina och kval
När sårens svett har torkat ur jord,
tynar den börda som sinnet har tyngt
Bort i en osande, dödslik stank,
i det bråddjup där guld har försakats
Det köttsliga skal som rasar i virvlar,
i en avgrund att skriva vår sista epilog

Av skammen, så länge de tärts
Nu störtas den värsta av plågor
I världsalltets ättestupa
Ur tiden, mot lindring och nåd

Ett aktat slut för de nu utlevade
Vid hemsökta klippors gapande svalg
Ett vördat slut för de lidande
väntar vid fullbordad gryning
Aldrig mer ska frånfällets klinga
vaktas av deras febriga blod
Ej mer stungen av bitande stål
och lämnad vind för våg

Lyd, du skälvande kreatur
Med kaos i rygg du ingenting räds
Mot förgängelse du vaggas i slumrande takt
Med min dolk i din rygg, omfamna ditt fördärv

Av skammen, så länge de tärts
Nu störtas den värsta av plågor
I världsalltets ättestupa
Ur tiden, mot lindring och nåd

5. Griftefrid

...och klockor skall högaktigt klinga
under dånet från en vämjelik pöbel
Men ödet skall bemötas med triumf,
ty målet är detta
Giv mig klimax, giv mig död, giv mig... frid

Så kom repet att pryda nacken
Snaran, den välkomnades,
som en gåva, likt en klenod
Sänk mid, till den fristad mot livet självt
Mot tillståndet befriat från all
mänsklighet, giv mig... griftefrid

Domens fall vreds i sinnet till det omvända
Vitet blev till fröjd,
inte fasa och förtvivlan
Ingen sorg i sikte när jag
slungades mot döden famn
Istället ett flin som
mig följde mot evigheten
Äntligen... griftefrid

Från överlöpare av livet till
ett monument av misantropi,
under galgen dinglandes fri

Renad av förrutnelse
Av likmaskar kurerad
Från jordelivats klor befriad
Grifterfid

6. Becoming The Eye

I heard the last root break,
and the steps nine
I felt the branch that fell
and the slithering snake

Wind from the west – speak
Wind from the east – speak
Wind from the south – speak
Wind from the north – destroy

I saw the wolf coming in the
light of a burning blade
I embraced the end,
deep down the buried water

Devoured were the sun,
by birth another was given
A beautiful burning daughter,
rising proud towards the sky

As the earth trembled,
and the stars they fell
Deep down the buried water,
I shall become the eye

Over the green grass,
Gods they wander
Are we descendents of them?
Who suffered the flames
and the kingdom of death
or the stillborn of the last breathing two
Them who lived of dew
If so... I am becoming the eye

Wind from the west – speak
Wind from the east – speak
Wind from the south – speak
Wind from the north – destroy

7. Tre Vintrar – Två Solar

Om eld, svavel och glödande
vind äro den kalk som skall,
dem av tillblivelsen bliva given
Må då din ängels flammande klinga bringa
hädangång och monumental ödeläggelse

Tre vintrar – två solar

Skoningslöst och ögonblickligen bara
hand på denna kväljande smittohärd
Denna vämjeliga avkomling
och besudlade anförvant

Tre vintrar – två solar

Det av vikt kan icke längre finna
skugga under skapelsens vågskål
Den strävar dröjande men obönhörlig
mot en brinnande horisont

Som dammkorn på lien,
änglars skördetid och världens slut
Det av värde äro en atom
i betydenhet till själlöst förfall
Så klyv den atomen du avskyvärda broder,
klyv den igen och igen
I människosonens skugga
blir var fiende till vän
Stirra in i solen, vidriga broder, stirra in i solen
Låt oss bedja inför en brinnande horisont
Nu låt oss be

Må bäcken som gav själen dådkraft
bli till brinnande tjära
Må regnet, det renande och livsgivande
bli till hagel och eldkol

Tre vintrar – två solar
Betvinga var träd,
betvinga var strå att blomma
ut och dö en sista gång
Svavel och salt,
ingen mylla eller grönskande jord
Storm och hagel,
ingen tillbedjan eller andefattigt ord

Tre vintrar – två solar

Det av vikt kan icke längre finna
skugga under skapelsens vågskål
Den strävar dröjande men obönhörlig
mot en brinnande horisont