1. Mot Helgrind

En dag ska jag söndra
Och skingra deras själar i eld
En dag ska jag härska
Och lämna som kött på markens gräs
När svedande lågor dragit förbi
Jag stå levande på askan
Betvingande varje ömsint tanke
Markens törst skall släckas av blod

Mot Helgrind i öst de vandrar på led
Utför jordens rand de stupar
Må den farled som mynnar i slutligt fördärv
Bli sist ut i den usla flockens färd |

Ovan stoft, ovan jord, ovan rike av död
Mitt stridsrus mot världsträdet spirar
När vårt vrak i haven nu sänkas
Skall allt rämna och allt skall förgås
Vi skall alla den hamn lämna
Där vi av salta vindar pinats
Alla ska bryta den våg
Som närt själens bränningar

Då man tro på ljus och ande
Tror jag på vinter och fejd
Stackars ensamma väsen
I en värld utan skönhet

2. Fordom

Frodandes i skuggorna av det förflutna
Förmultnade minnen stampat till stoft
Vaga ögonblick blekna, vaggandes bort till glömska
Ty tiden som stannat den tillhör oss
Passerade år bliva vår föda
Närandes på de timmar som förlorats
Vaga ögonblick blekna, vaggandes bort till glömska
Idisslande den gårdag som förtärts

Förbli intet – i djupet stanna
I fordom dränkt – Sänkt i döda tidens dam
Frusen i bortglömd dvala
I fordom dränkt – Sänkt i döda tidens damm

Stunden då allt en gång kärt förlorar värde
Vaga ögonblick blekna, vaggandes bort till glömska
Nu frusna drömmar kläckta förgäves

Framtidens styrka uppluckrad till menlöshet
Svunnen existens upplöst, i djupet långsamt bruten ned
Sänkt i döda tidens damm

3. Veners Förfall

En illavarslande frätande ström
Ilande kårar spår om annalkande dom
Domnande nerver, strålande ångest skvallrar, larmar, om en avgjord kamp.
Cell efter cell kapitulerad, av giftflodens vågor övermannad

Må plågor och misär följa dig ända in i döden
Krypande fasa inombords
Kilandes, klamrandes fast om livets barm

I tiofaldig styrka skvalpar döden, medvetet slingrande, i sakta ström fram
Bruten ned innifrån, veners förfall, sköljandes mot ditt livsfördärv

Må plågor och misär följa dig ända in i döden
Krypande fasa inombords
Snärjandes, absoberandes hjärtats kraft |

Förlorad, i förtvivlan, mot fördärv
Av injektion fördömd, förkropssligad, av förruttnelse förtärd
För evigt förolyckad, förintad, förgiftad – veners förfall

4. Illvilja

Jag har förgått
Själar som skuggor krälar
Vanvett fött av natten
Varit här förut
En upptrampad stig
Där ingen satt sin fot
Det skrämmer, det locker
Måste vandra vidare

Dit solen aldrig når ska jag dig bära
Vi ser klart i mörkret
En sista bön för
Illviljans renässans

Vredesmod min spegelbild
I den kalla klara ån
Jag borde ha förstått
Vinet som gav
Färgar nu grönskan svart
Forsete är fallen
Döden håller hov
Likt Od vandrar jag över lik

Vredesmod min spegelbild
Jag ser klart i mörker
Andas djupt eller inte alls
Illviljans renässans

Tvåhövdad dans i de fördömdas sal
Livslång skymning fördröjer min vår
Avsky och hat, giftet i mitt kärl
Jag är med dig för alltid
Jag är här

5. Kamp

Han stal dina sista ord, nu är han dina tankar
Kyla och smärta, smutsiga naglar i öppna sår
Han är den som tar, men aldrig ger
Om igår var idag – Jag är kamp
Oefrånkomlig och skoningslös
Äro han som skall piska livet dit jag vill
Vetskapen om att endast ett är säkert
Tyglar den bleka hästen ett tag till

Kamp
Jag är kamp
Kamp
Förgås i flammor
I alrunans skugga är viljan vapnet

Blod är inget
Eld är allt

6. Relik

Mynningsflamman värmde föga
Ett vådaskott utan ammunition
Likväl kommer solen föda
En son utan pardon
Vinterns avkomma är sig lik
Förändring, förhoppning, färger
Likvakan blev en naturlig dynamic
Sidensvansen härmar rovfågelns skrik

Vill och försöker
Men hatar så det gör ont
Ohelig kvarleva skriker högst
Plåga, pina, vånda och ve
Vinterskuggan är sig lik

Svarta förbannelser av förstörelse
Ingen morgondag, omotiverade skrik
Illvilja, glädje, sorg och misantropi
Ingen sund tanke, jag går över lik
Valknuten i norr bär mig söderut
Ångestens högborg, krokar i taket
Mitt förbannade blod gungade där
Vi når aldrig land igen

Plåga, pina, vånda och ve – Relik

7. Vindöga

Ur fragment från livet som sveps förbi
Hör de ylande minnenas virvlande
Insup så odören av de fallna
Förena luft med ljuden från förtvinande kropp
Kärr och gyttja varda en enslig grav
Lera som med likstelhet snart förenas
Flockandet av larver, maskar och flugor
Bekräftelsen av domen från klagande korpars sång

Virvlande och rytande stormliar i vitögat skymta |

Ingen värdig jordfästning nalkas
Blott ett insomnande till förruttnelsens bris
Förnimmelse av livstempo som stillats
Omsider släppa tag och ur dvala lämna in
Stilla vila i evig slummer
Ett minne blott upplöses i tid
Köttets lämning, skinnflådd blödande föda
Under vindens klagande ton, pågår så omvandling till jord

Vindöga – Förblindad emot hopp, mot liv, mot nåd
I motvind förgäves vandrat, från födelse till död

8. De Ödeslösa

I morgontimma var skapelsen ny
En arla vandring längs strändernas stråk
Lufthav som strålar av gryningens ljus
Vind som kyler den grånande hud
Ett förskönande kalls himlavalv
Över den vidsträckta vyn
Med fynd av drivved som svept in mot land
Den djärvaste av tanke föds Solskivan ståtar högt
Bakom skuggornas danande gång
Det urtida träd som andas
Som viskar ut sin gudaande
Bark som murknat och fallit isär
En gestalt som närts utan ljus
Ögon som öppnas än utan liv
Än utan syfte och mål

Ask och Embla
De ödeslösa

Med havet som slutpunkt, dess ändlösa grav
Hand i hand samman mot en ny värld
Räds ej den gäld som betalats i guld
Men dömd till det pris som betalas i järn
Forna vintrars skare
Har nu glömt inför årets skörd
Rämnande murar, smältande tjäle
Ett ok som släpats i gyttjan
Det finns ingen rättvisa
Ty det finns bara oss
Gårdagens slit betyder föga
Inför morgonens dom
Visa mig det band som brustit
Visa oss dess spruckna fäste
Flitens tid har tystnat
Där pålar på nytt slås i jord

När Gautr gjöt liv, de befriade kroppar
När Gautr gjöt liv, de befriade själar
Varmt blod i ström genom ådror
Värmen från dess källa, att skönjas bland lövverk
Stränder av svavel, en spegel så grå
Dränkt utan färger och liv.... av de ödeslösa