1. Döpt I En Jökelsjö

Isvind, frostvind i armodsbunden skrud
En ljudfylld fristad åt vinterrikets sändebud
Han som föddes under polstjärnan, i stäng köld
Under stormslitna skravidders gnistarde sköld

Elementens symboliska avbild
En dödskallevist snögestalt
Med norrskensblick som flammar vild
och blixtrar i samklag med allt
Vishjärtad och med skuldror som alpkedjor vida.
Den äventyrsgivande lanskapets medelpunkt
med istidsdraken fader jökul vid sin sida
Som ligger och andas tungt

Döpt i en Jökelsjö
Invigd i utopin
Med glaciärvärldens deltaö
Välvd i periferin
En vintrig kröningsrit
Med vinden som poet
Fjättrar denna eremit
I sin universalitet

Stjärnkartan ristas över hans rygg
Av drakens frostklor, som stillsamoch skygg, förtäljer om dess ursprung i sällsamt
kvad.
En ohörd visdom, ett oskrivet titelblad
Dopfunten, en vak i glaciärskorpans yta
Och stormen tjänar som energisk psalm
Knäböjd på frusen bädd ses han flyta,
På solmejslade block, på vattenkristallers malm

Döpt i en Jökelsjö
Invigd i utopin
Med glaciärvärldens deltaö
Välvd i periferin
En vintrig kröningsrit
Med vinden som poet
Fjättrar denna eremit
I sin universalitet

2. Perfektionisten

Ur Vincis ide väcktes tidernas universlgeni
Med pensel i handen, men paletten i sinnets sal
Studerat allt från fåglars lyftkraft till vattnets rörelseenergi
En fackelbärare av renässansesn människoideal

Varje penseldrag vägdes på guldvåg, landskap efter landskap manades fram
men även missnöjet i hans kritiska håg
Förgrenades från denna stam

Han smakade kunskapstörsten som låg begraven
En torka som en kunde släckas av världshaven

Hans tankar växte sig höga likt tinnar och torn
I konstnärlig anarki
I exprimenterande alkemi
För att stiga med vingat maskineri
Högt över tinnar och torn

Naturen var livets encoklopedi
Dess bilder befäste hans teser
Från mekanik till otganski anatomi
Landet emellan? Genialiska synteser!

Studier i konst och arkitektur
Optik, gelogi och baotanikens hela ätt
Men perfektionesten blev till sists en bur, och han kunde ej en färdigställa ett enda
porträtt.

Ty nyfikenhet var hela hans vision
och finna outforskade grenar
Att färdigställa var att avsluta sin progression, och ställa sig till statiska stenar

3. Spirar Och Gror

Ett vårregn seglar fram och sprider sin väta
Över marken, som tänd av tidens låga
I denna längtans trakt har ljusdroppar börjat fläta
Sommarväven som ivrigt vill återåga

Livskraftens gåtfullhet
Spirar i växandets vård
Tämnd av jordens fruktbarhet
Ett myller förenas i ett ackord
Livskraftens gåtfullhet
Andas i stillhet och storm
I ett kretslopp byggt mot evighet
Likt spruckna droppars återskapande form

I en tid när frön väcks för sin resa
Ur sina kapslar, förhemligade men fria
Spridda av vinden för att beträda glesa
Vidder, som de har kommit för att befria

Ur vintirg skepnad höjs världens nyansrikt och vårens skira grönska först
Där, smältfloder ljuder orkesterlikt och mildrar jordskorpans oändliga törst

4. Kosmosaik

Ur medvetandets reflexer
Skapas magnigika salar och modesta rum
Det lilla krymper, det stora växer
Växer utanför universum

Där årstiders utspridda glitterstänk
Förenas i varje stjärna
Ty vinterköld och somerblänk
Delar samma kärna

Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts til mångloben, även

Om ditt sinne är tyngre än jordens själv
Och av få nyanser rik
Så dras den till Vintergatans silvriga älv,
Mot höjdernas kosmosaik

En motpol till själva tidens rynkor
Virvlar på himlens svarta hav
Ochbeglänser hällar som ej råds sina skrynklor,
Bebodda av vide, mossa och lav

Ljusvågors böljande karisma
Sätter alla skyar i brand
Som träffer ögats prisma
Och för mig till förlovade land

Forma handen till en kikare
Riktade den mot mörka väven
Som tjänar som fantasins berikare
Och din själ lyfts til mångloben, även

"Om ditt sinne er tyngre än jordens själv"

5. Idétemplet

En tanke byggar nya mönster,
I tanken ligger världsaltet gömt
Den öppnar stängda portar och fönster
Och fann sin stig i det vi redan glömt

Den föregående tankenm som bar en historia
Av tänkversamhet
Uppväckt sken den av skapanders gloria
Men dömd at fornya sin singularitet

Den bröt sig fri, från sina ursprungstömmar
Och skänkte liv åt gångna drömmar
En elektrisk impuls som klarade sin examen:
Arr verka bortom den fysiske lekamen

För var och varenda konklusion
Som lämnar idéernas hus
Skapas ett kosmos, en ny sektion
Av funderingar och brus

Som sedan bliver till nya ord,
En egen existens
Ord på et papper, på någons bord
Bliver till tankekondens

Som droppar in i dennes liv
Och förändrar dennes inkarnation
Lägger sedan grunden för nya initiativ,
Det här är en tankes evolution
Och i varje sekund som tiden ger
Vidgas dess gesäll
I dess kollektiv bliver det fler, allt fler
Som stiger mot skyarnas päll

De brinner till och faller bort
När uppdraget är slut
Men kan återväckas från glömskans fort
Om dem vi manar dem en minut

Då prålar de i full ornat,
I de klaraste kulörer
Ur hjärnas sal, en frisk sonat
Besjunger dessa aktörer.

Dessa tanker bygger nya mönster,
I tanken ligger världsaltet gömt
Den öppnar stängda portar och fönster
Och fann sin stig i det vi redan glömt

6. Naturens Mystär

I en distanserad riktning
Förstärkar det bjärta prismat sin våg
En förtätningsom bilder nyansers skiktning,
Det är vattnets och markens dialog

Som talar ut vid färgernas brott
Se, regnbågen materialiseras
Vattendropper bliver vindbryggan till kosmiska slot
Mer fjärran än molnriket, där vätan fördelas

Med ljuset brytning, en lodrät bro
Som tvingar min skugga att lysa
I spöoklika kulörer som i urgammal tro
Fick varje själ att frysa
Spektralfärgars rena väsen formas
Och flyktar mot en regnskrudad sky
Där vattnets vidgande aura stormas
Av de energimönster som skaper hela min vy

Och förkroppsligar alla magiska stunder,
Essensen av harmoni och skönhet
Jeg anar den osynliga delen därunder
Guidadav seklers egen erfaenhet

Var hälsad du sjugfärgade dynasti
Som lindrar min ångest och forlöser själens energi

7. Att Bygga En Ruin

Kollaps är tillstandet vid alle koordinater
När ridan går upp på naivitetens teater

När moder jords tålamod tryter,
När människen kväver hennes blom
Då, världsalltets väldiga kör ryter
Och förkunnar sin fatala dom

Fördärvets hammare slår med allt tyngre slag
Likt den i kakofonins smedja
Där röken ligget tät både natt och dag
Som en åtbord för att vi smider ödeläggelsens kedja

Elden spyr ut sitt vildröda sken
Och forbränner markens hjärta
Flammor som dansar över mortalitetens scen
Tills allt er förbränt och höljt i svärta

En vidsträckt öken kryper fram där det har böljat ett skimrande hav
Landskapets själ är förvand och spräckt
Av mänsklig hand skuplteras så naturens grav
Tills världen pryds av kaosets ordensdräkt

Grå är varje fjäril, kall är varje äril
Och skuggor tränger bort ljuset
Skogar har börjat blöda. Kvävd är varje gröda
Och tömt är visdomskruset

Alla ängar har mist sin forna prakt,
Enfäldighetsharpans strängar ljuder i denna trakt
Där livlöshetens stjärna brinner
Med ett kallt sken som vi aldrig övervinner

8. Strålar

Under flitens lampa hon äntrade sin scen
För at fälla masken från ämnen fördömda
Och bryta förtrollningen hos dessa strålninsfenomen
Som bor och verkar i det gömda

Med mödans åror på en obruten ocean
Av omvärldens passivitet
Beseglade hon materialens mystiska karavan
Men vindflöjeln pekandes mot osynlig radioaktivitet

Sinnet brann av förundren och oförställd passion
När mörkret upplystes av isoleret radium
Dock tärde dessa studier som den ytterste erosion
Och lidelsen blev ett lidande i cellarnes rum

Uppbyggnad egenskap och omvandling
Är orden som ekar i din livshandling

Marie Curie; din ande är fri
Från ouppfyllda drömmar
Do tog kemi till radiologi
I alfapartiklarnas strömmar
Marie Curie; din strävan i
Att förädla experimentens metoder
Skapade en helt nya akademi
Och du blev dess ledstjärna och moder

9. Från Materia Till Ande

Exoterisk var metoden som blev till kemiska förgreningar
På ytan var målet att transformera kvicksilver till guld,
Men det esoterisk ändamålet: kroppen och själens huld

Symbolikens hemvist,
Moder till psykologisk analys
Driven av en ivrig animism,
Att finna de besjälade tingens dialys

Ande och natur det förlovade helhetstillståndet
Dock har mången sökt dess skat och förlorat förståndet
Evighetens lycka vilar i cirkulär destillation
Likt Paracelsus tanke som Newton tog som en instruktion

Från materia till ande, från tingens trysta sfär
Jag följer elementens stigar bortom: nu och här
För att finna ämnenas hemligheter, i yster reagens
I kemins breda degel och skåda gåtans essens

Utvicklingsprocessen av prima materia är tänd
Jag väpnar mig mot projektionernas mästare
"Tills den merkuriska ormen liggar ärrad och bränd"
Gisslad är illusionernas frestare

Mitt Opus är fullgjort men snart sinar drömmen
Återskapandet av helheten måste hållas vaken
Den lilla konjunktionen skall väckas från dess gömmen,
Medvetandets sol slukas av den vinglösa draken

Ur kärlen prövade ormen att fly
För att förmörka min inra försoning
Min ande, som nu skall stiga bort och gry
Från logosprincipens boning

10. Vad Aftonvindens Andning Viskar

(инструментал)