1. Ur Aska Och Sot

Svart och grå står hela panoramavyn
Härjad av vilt spraksken allena
Frigjord värme har seglat mot skyn
Och aska iscensatt en ny arena

Dramat gick ifrån rasande inferno till en stillhetsö
Kvar står blott hällars skröpliga lekamen
Förbränningsrester göder nytt frö,
En livskraft styrd utav tidsramen

Ur grå aska och svart sot
Skapas en ny värld på ödslig mo
Näring till frö och rot
Som genomvakade har börjat spira och gro
Ur grå aska och svart sot
Smyckas området i rik kulör
Och draperar mon vid alpens fot,
Växtligheten är tidlös illustratör

Paradiset som blev till stoft
Spelar åter på naturens klangfulla strängar
Nektarkalken tömmer sin doft
Över snårskog och blomsterängar

Av marken, dagg och slöjregn dricks
Landskapet reser sig upp likt fågel Fenix

2. Överallt Och Ingenstans

Skrän och ylande i ljudlig relation
Faunan rörs mellan fur och gran
Sorl från fjärran ljudkollision
Nu träffar örats membran

Blicken flyr då mot rymdens svarta snår,
En dalande stjärna stänger ögonlocken
Och spinner bilder för ett inre ljusår
Där nebulosor iförs svepningsrocken

Överallt och ingenstans
En allestädes ordonnans
Ej skönjbar början med sluten krans
Överallt och ingenstans

Av planmässighetens väldiga kontur
Allt läggs till allt och bildar ett världsallt
Av solars explosiva eld, arkitektur
Som förenar Jupiters månar och havets salt

Glitterstänk sprids med Saturnus ringar
Runt en till synes statisk koloss
Lyser med ett irrsken som förgängligheten bevingar,
Bildar vintergatans gyllene bloss

3. En Blixt Från Klar Himmel

Åskvigg slår mot regnblöt bark
Jordströmmar antänder sedan roten
Fåror har plöjts likt vidsträckt odlingsmark
Av källan som slungar ut eldkloten

Det rullas ut en brokig linda
Med verkning att förblinda

Tills ett naturbål brinner med ljudlig signatur
Därefter ligger skogen som förkolnade rester
Mot nattens fond en brandgul kontur,
Ett dramatiskt skådespel som lystiden befäster

Naturbålets magi
Skänker liv till drömbilders värld
Från åskvädrets logi
Och följer luftströmmars färd
Naturbålets empiri
Är ett starkt men förgängligt sken
Likt trolldom och signeri,
Vaknar nästa blossande fenomen

Irrbloss som självantänds, likt nattens kristaller
Och lågar över myr och hed
Där som det stilla står, förmultnar och faller
Som blixtnedslagets efterled

På den ljungbevuxna heden, en lägereld
För att värma de som i drömmar satt
Där "Yggdrasil" ligger av elmseld fälld
Och tanken färdas i evignatt

4. Lågornas Rov

En löpbrand sprids över markvegetation
Sakta, metodiskt gör den sin räd
Vinden andas lätt i respiration
Över döda kvistar, mossa och träd

En glödbrand pyr i torv och rötter
Omringar artfattig djurvärld
Likt den eld som värmt händer och fötter
När vinterköld lägrat hem och härd

Tallheden blir nu lågornas rov
Ännu en gång skall den renas
Där bränder vårdat furuskogen grov,
Torrmark och gnista förenas
Tallheden blir nu lågornas rov
Spridningsfarten forcerar
Furorna när dock ej brandens behov
Blott dessas tjocka bark decimeras

Instabil luftmassa, turbulent pelarrök
Lägrar nejden och vår biosfär
Lågorna slocknar efter otaliga rymningsförsök
Då vandringsleden till sist blir en barriär

Och tämjer den väderlek som branden vecklat ut
Ett återträde för var timme och minut

5. Rymdens Brinnande öar

Rymdens övärld med kobbar och skär
Omvärvs av nebulosornas dans
Vårt upphov har ritat dess karta och sfär
Vi simmar i havet av dess förtrollande strålglans

Djupsinniga funderingar som ej ryms på jorden
Från fäders skuggor de sakta vandra
Stjärnors mystik ledsagar orden
Där orakel och teori träffar varandra

Rymdens brinnande öar
Lyser upp vår väg genom tid och rum
Bland iskolosser som avbildar frusna sjöar,
Livets palett i universum
Rymdens brinnande öar
Kastar ut en eld med ljusvågors svall.
Bland iskolosser som avbildar frusna sjöar,
Mot en fond så mörk, stum och kall

Ett skådetorn mot evighetens kretsar,
Ögat vilar i stjärnors läger
Likt ett fackeltåg från avlägsna himlaspetsar
Som tecknar vad ljuset äger

Meteoriter lockar arkeolog och astronom,
Det som fallit från fjärran firmament
Ett spår av universums axiom
Samlas i jordlagrens sediment

6. Natten Visste Vad Skymningen Såg

Jag välkomnas till ett aftonland
Med prunkande skyar österut,
Omringad av kvällningens purpurbrand
Från sekelbörjan till sekelslut

Om jag vågar mig genom dunklets portal,
En vandring där skuggor ruva
Längs sluttningsmyr och sprickdal
Flyr ljuset som en skrämd duva

Natten visste vas skymningen såg
Att mörkret skall kväsa dagerns gemål
Och måla solskivans epilog
När aftonstjärnan tänder sitt magiska bål

Ur dagsljusets boja tussmörkret ilar
I en del av ett kosmiskt arrangemang.
Där filosofin avfyrar påfordrade pilar
Men tronas av myters trolska efterklang

Bland skogens skrudar har jag vilseletts
Av kvällssolens sista strimma
Som lagt till rygga dygnets krets
Och lagt i mina händer en ödestimma

Dock hjälper månen till att leda banden
När mörkret seglar med känslornas svallvåg
Ljuset har välts över himlaranden
Ty natten visste vad skymningen såg.

7. Elddraken

Osande svaveldoft från stigande motlut
Marken vibrerar av en inre resonans
Jordskorpan spricker, ett bål vältras ut
Likt ett sagomonster som virar ut sin flammande svans

Elddraken vaknar ur bergets djup,
Vulkanen som sovit i sekler många
Nu sprutar sitt brinnande blod över raviner och stup,
Och frustar med rök och ånga

En eldstorm tillsammans med sten och aska
Svallar nedför bergssluttningen, mot dess kanjon
Ur gapet: som en ande ur flaska
Strömmar lavaflödet i mångskiftad aktion

Andedräkten: vulkanaskan, täcker och kväver allt i sin bana
Från magsäcken: magmakammarens huldade tron
Giftiga gasmoln svävar över momentana
Eldögon från hettande drakbon

Tills eldtungor krälar ner i sin krater
Tillbaka till urbergets mecenater

8. Urdarmåne

Över fjällryggen syns en halvmåne vågrätt
Den lyser inöver skogsfolkens palissader
Förskräckelsens tid nu belägrar denna ätt
Som irrar mellan folktrons pelarrader

Månens fasaväckande skimmer strös
Där vintern länge låg och frös
Nu, upplyst av uråldrig skräckfantom,
Ett tankeväsen, ett idiom

Urdarmåne varslar om farsot,
Elände, jämmer och nöd
Mot dess trollkraft finns ingen bot
Allena erbarmlighet i överflöd

Dess betydelse är av historia instiftad
Till ett världstungt och drabbande ok
Idyllen blir nu raskt förgiftad
Och sjunger till hjärtats svartkonstbok

Likt en klotblixt slungas känslor mellan klippväggars borg
Och härdas av spekulationens brio
Där glädjerus omformats till enväldig sorg
Och förtvivlans makt är legio

9. Själ I Flamma

Bergens kraftfullhet slår an en förveten ton
Och inspirationens eld är i brännande fas
Utan räckvidd för sans och reson,
Markernas ångor försätter känslor i extas

Själ i flamma
En tillstyrkan skänkt ifrån fjällvärldens trakt
Bilder som sinnet skall anamma,
Sprungna ur makrokosmisk makt
Själ i flamma
Uppslukad i en närhet där trädgräns står vakt
Dock hindrad av elementens plågsamma
Begränsning, att utforska hela dess prakt

Intryck söker sitt mentala kartotek,
Druckna av tankfullhetens källa
Medan känslorna tävlar i en kämpalek
Som svävar mot det spirituella

Förbrunnen ligger medvetandets värld
Men väcks till dans av arladroppen
En kraft som alstras i ingivelsens offerhärd
Och pulserar sedan ut i kroppen