1. När Alver Sina Runor Sjungit

Solmärkets br1adfang nu star
Vid storskog och rimhöljda snar
Kom! Syster och broder fran lid
Nu stundar en alvehögtid

En gatfull släkt
I daggkapa skrudad
Av skymningen väckt
Ur mossan som dess hemvist täckt

När alver sina runor sjungit
Fran asar, utöver fald
Och pa frostöm växtbädd sprungit
Med ödets härold
Skola ödemarken viska
Fran trolldomskällans bröst
Sasom nordavindar friska
Med en sarogöst

Höstmoln flyr
I bradstörtad resa
Över kärrlagg och myr
I, av trolltyg omstralat äventyr

En rikesfamnande syn
Beskadad av stjärnblick fran skyn

2. Svältvinter

Den birfilande snöstorm vid herkuliska uren
Över iskrönt gränsrygg i ursprungsmakt
Fran bergryggens skulderblad hörs näverluren
De klagande toner i svältande trakt

Med hungerns sorgevagnar som släpande ok
Utmärglade, halögda, med bukar som rämnar
Nybyggaröden insvepta i vinterns dok
Där ovädret skövlar och ruiner efterlämnar

Vävtätt är snöfallet som ger en matt belysning
Kylan förkunnar sin härskarrätt
Nu födan har sinat, allt känns som en feberrysning
Det gnager i själen hos fjällbygdens ätt

Livslagan falnar för omältig nöd
"Ett kungarike, för kött och bröd"
Fran korpboning höres hanskratten
Sa sakteligen närmar sig polarnatten

Och fjällskred avlas vid topparnas fästen
En dundrande härsmakt i rasande färd
Byns undergang, och lavinen är själva offerprästen
Och drivornas fängsel dess altarhärd

Frosttronade de domnar
Till griftlig stillhet de somnar

3. Under Norrskenets Fallande Ljusspel

Likt manghövdad grönskimrande orm
Ringlar sig färgpraktsdragen
Över tindrande stjärnbilders glitterspel
Fran sprakande ögon i lönnlig kropp
De dunkla behagen
Nu fäller sin bage vid himlens sel

Dess tveeggade tunga slukar alstringskraft
Fran en nebulosa
Den ymniga tjusmakt i nattens skrud
Ett strafang som synes ut att ömsa skinn\nI aldrad prosa
Är sagoelden ett förebud

Skuggor ila under glöden
Bländade av skenets färd
Beskadare av levnadsöden
Flamma över hem och härd
Lagor hugger ned mot marken
Ormlik skepnad i skyn är stadd
Nu glänser frost om furobarken
Mot stammar skenet satt sin gadd

Det ljungar och blossar fran huvnden nio
En pulserande rytm fran ljusspelets brio

Över nordiket malas den trolska skimär
Den glittriga dimrök är dess konstnär

4. Manskensmän

I gnistors regn binds en krans
En cirkel sluten av stjärnors glans
Fran fjärranhet, fran dunkel sfär
I töckenvirvlarnas atmosfär
Nu rider de fran pol till pol
Mot rymdens tinnar, mot slocknad sol
I molnens huld, blott fjärran än
De högtidsmantlade manskensmän

Med spänd bage och blänkande dolk
Dessa luftgudar färdas över himlens lykta
I nattens klang, den oförställda tolk
Längs vintergatans bana ses de flykta

Eldkvastar fran valnadshäst
"Beinga till oss, din hedersgäst"
Han som över manen styr
Och stormorkesternas uvertyr

Likt blodfärgad rubin
Är manskensmännens blickar
Med lömska solvargsgrin
Längs himlakartan de drar
De bär pa nattens arv
Som smeksamt oss bestickar
I ändlöst tidevarv
Hör! Världsalltets fanfar

Fran Orions bälte de drar sin banestav
Och nedstiger mot granskogsbrynen
Sen urminnes tid de vevat jordens nav
Fran stjärnfirmamentet skänkt hembyggdssynen
"Och ridande gladiatorer mot skyn ater lyfte
De äro förmörkade solskensandar med det högre syfte"

5. Ödemarkens Son

Vid ättelkullans horg, i sangarmod och dyrkan
Av jordpuls bliver adlad en avskorlig vildmarkskung
En urtidskraft nu skänker den slagfärdiga styrkan
Till vist och myrar med aska uti hjärtat
Dimmans följeslagare träder pa florygg skör
Han skadar skändad mark, nu sinnet bliver svärtat
En själaklagan starkare än jättars kör

Ödemarkens son – fran majestätiska nord
Ödemarkens son – svor en ed till sin fosterjord
Ödemarkens son – med stormens röst hörs hans strof
Ödemarkens son – omskaldad naturfilosof

Resan fortskrider, ledsagad av sin egen skugga
Över stenbackar och rösen mot fjärran horisont
Frihetsgill i själen, men medlen äro njugga
Fast rikedom är vyn, och födan i hans näverkont

För langväga vindar och regnbagens harmoni
I vördsam bugan
Han tämjer dess vässen med folflig magi
Där klippblock är självaste sockenstugan

Lavformationer pa halstam och rot
En fägnad monumental
Eldfäsrningsböner invid bergets fot
Hörs i hans madrigal

Ödemarkens son – höglandets profet
Ödemarkens son – besitter utmarkens hemlinghet
Ödemarkens son – vid ättekullarnas horg
Ödemarkens son – han är omnämud som Vintersorg

6. Trollbunden

(инструментал)

7. Offerbäcken

I bäckfaran ivrigt tumlar du, djärva vag
Skogens pulsader pa statligt strövartag
Med spelglittrande kammar du strömmar pa lyss och lur
En fornvärldens gudom, en porlande trubadur

Vid dimomsvept furnskogs blothäll
I hamnelsens rus
Ett bländverk av gudomen fridsäll
I samklang med fröjdsamt brus

Vattenstipade blindklippor i ditt djupsvarta svalg
Täckta utav böljors krig, dess vildsinta batalj
Offerbäcken, magiska virvlande ikon
Mitt vördnadstenken är urtidsriten jag haller vid an

Vid dimomsvept furnskogs blothäll
I hamnelsens rus
Ett bländverk av gudomen fridsäll
I samklang med fröjdsamt brus
Du sangare ömson lugn och od
Klar, frisk och kall
Nordrinnande invid stenstod
I viskande forsar och fall

8. I Den Trolska Dalens Iljärta

Det gnolande skydrag svävar tungt
Genom barrbältens mörka sal
En dryadlik stämma som mässar lugnt
Under ärans grönskande symboler
De äro markens väktare i ursprungets dal
En furobrödraskara konungslig i aftonvind sval

Under eder skygd, min tanke leds av friden
I den trolska dalens hjärta
Ulvars sköna bygd, mitt hem i skymningstiden
Den trolska dalens hjärta
Enlaglandsmark sa barnafrom
Den trolska dalens hjärta
Fröjdens tempel och helgedom
Den trolska dalens hjärta

En ljungbeskrudad gruktbar skogsterräng
Emellan bergsidors prakt
För vila erbjuds mossprydd säng
Där silverbäck melodiskt leker
Allt äro ett sprakrör av fullbordandets höga makt
Och korpen i skyn en gatfull skald pa senkvällsjakt

9. Pa Landet

(инструментал)